Avslöjandena om grova missförhållanden inom äldrevården har inte kommit som någon överraskning för forskare inom äldreomsorg. Många undersökningar som gjorts på 2010-talet pekar på brister och tillkortakommanden i dygnet-runt-vården och hemvården. God vård av hög kvalitet ser ut att vara en bristvara. Kvaliteten på vården beror på kommunen och vårdenheten: de äldre behandlas inte jämlikt.
Långvårdsplatserna vid anstalterna har minskat, men minskningen och det samtidigt ökade vårdbehovet på grund av allt fler äldre som fyllt 85 år har inte kompenserats genom att i tillräcklig utsträckning öka på andelen dygnet-runt-serviceboende.
Vill man att allt fler ska bo hemma, måste hemvården utvecklas.
Vill man att allt fler ska bo hemma, måste hemvården utvecklas. Detta har man inte gjort i tillräcklig utsträckning. Allt fler äldre som är i allt sämre skick bor hemma. Många av dem är rörelsehindrade och bor ensamma, isolerade från omvärlden.
Antalet vårdare i dygnet-runt-serviceboenden är lägre i Finland jämfört med det övriga Norden. Personalen inom dygnet-runt-vården och hemvården har också fler sjukskrivningar än förr, och om någon är borta, anställer man inte någon vikarie eller detfinns inga vikarier som är tillgängliga. Det dagliga arbetet präglas av ständig brådska. Många anställda känner sig överbelastade och överväger att byta jobb. Ledarskapsproblem är ofta förekommande.
Man hinner endast ta hand om den fysiska basvården och också den kan vara bristfällig. I vissa vårdenheter ser man ner på äldre, knuffar dem, låser in dem i sina rum och försöker begränsa dem, antingen med fysiska medel eller med psykofarmaka. Den här typen av vård uppfyller inte äldreservicelagens bestämmelser om långvarig vård där den äldre kan uppleva sitt liv som tryggt, meningsfullt och värdigt och där hen kan upprätthålla sociala kontakter och delta i meningsfull verksamhet som främjar välbefinnandet, hälsan och funktionsförmågan.
Ekonomiska värderingar och besparingar har blivit viktigare än det mänskliga mötet. Man har så gott som glömt att alla människor ska ha lika värde, oavsett om man är framgångsrik och klarar sig på egen hand eller inte. För att utveckla äldrevården krävs en bred debatt om varje människas värdighet, vilken inte bör kränkas, och om huruvida vi verkligen vill hjälpa dem som är svagare. För att kunna öka respekten för de äldre, för vårdpersonalen och för hela äldrevården måste de som uppskattar de äldre höja sin röst.
Ansvaret för äldreomsorgen ligger hos den offentliga sektorn, d.v.s. kommunerna. De bär ansvaret för vårdens kvalitet. Missförhållandena visar att kommunerna och de offentliga tillsynsmyndigheterna måste effektivera tillsynen över tjänsterna inom äldreomsorgen.
Att rätta till missförhållandena kräver en rad åtgärder. Det behövs fler serviceboendeenheter med dygnet-runt-vård, så att sådana äldre som omfattas av hemvården och som är i mycket dåligt skick kan flytta dit. Det måste anställas fler vårdare inom hemtjänsten och i serviceboendeenheterna. Det behövs mer närståendevård, familjevård, små vårdhem för vård av personer som lider av minnessjukdomar eller som är i dåligt skick samt olika former av gruppboende.
Ett genuint och varmt bemötande av de äldre inom vården samt förståelse för dem och deras behov är hörnstenarna i den långvariga vården. Teknologisk utveckling behövs, men inte på det mänskliga bemötandets bekostnad.
Konkreta bestämmelser i äldreservicelagen om kvaliteten av långvarig vård av äldre samt antalet vårdare per äldre på äldreboenden kan bidra till bättre vård. Därför bör det också i lagen införas bestämmelser om ekonomiska sanktioner vid underlåtelse att följa bestämmelserna.
Skrivare Sirkka-Liisa Kivelä är professor emerita hos Åbo universitet.
