Elisabeth Rehn njuter av ensamheten i sitt hem i Kyrkslätt, samtidigt som hon är en efterfrågad expert på internationella konferenser som berör såväl demokrati som mänskliga rättigheter.
– Jag lever mina gyllene år på landet i ett enkelt trähus med naturen omkring mig och skymtar Finska viken från hemmet. Framför huset matar jag fåglar, ekorrar, harar och hjortar. Nyligen såg jag hur två bockar tävlade om en hona, säger minister Elisabeth Rehn om livet hemma i Kyrkslätt.
Att ha naturen omkring sig är ett privilegium för henne.
– Vintern är däremot hård med 350 meter till postlådan och en hal backe. Att komma ut ur huset kräver snöskottning. Det är inte så lätt om man har dålig rygg och ett värkande knä.
Hon skrattar till när hon kommer att tänka på resor till Helsingfors och konstaterar att hon känner sig som flickan från landet i stadens affärer. Att handla i butikerna i Kyrkslätt och träffa bekanta där är nog.
Expert på internationella konferenser
Det är en stor kontrast mellan den lugna tillvaron i Kyrkslätt och rollen som efterfrågad expert på internationella konferenser som berör såväl demokrati som mänskliga rättigheter.
– Före juni i år har jag fem resor inbokade. Nyligen blev jag till exempel ombedd att ställa upp som expert på Afrikanska unionens kvinnomöte i Addis Abeba.
Eftersom Elisabeth Rehn inte har någon assistent och därför själv måste ta hand om researrangemangen blir uppdragen arbetsdryga för henne. Förenta Nationerna och utrikesministeriet betalar resekostnaderna.
– Något arvode får jag inte utan jobbar gratis.
Några planer på att bara stanna hemma har hon däremot inte.
– Bekanta frågar mig ibland hur jag orkar, men uppdragen jag har håller mig igång och ger mig en gyllene tillvaro som jag njuter av.
Umgänget med familjen som består av barn, barnbarn och barnbarnsbarn är viktigt för henne.
– Mitt nionde barnbarnsbarn är på väg. Jag försöker faktiskt se till att jag får träffa dem så ofta som möjligt och njuter av att följa med livet i deras familjer.
Oron hör till åldern
Att oroa sig över vardagliga saker är något som hon anser höra till åldern.
– Tidigare funderade jag inte på saker i förväg, men nu oroar jag mig för småsaker som var jag skall hitta parkeringsplats i Helsingfors, hur transiten fungerar på någon flygplats eller om jag kommer i tid till något möte. Om det är ett större problem brukar jag till och med oja mig. Barnen säger ibland att de inte kan fatta varför jag fjantar mig så.
I arbetet som sakkunnig är åldrandet i sig inte en negativ sak.
– Min ålder ger mina åsikter tyngd, då de bygger på min långa erfarenhet i ämnet. Om någon tar illa upp av vad jag säger står jag för mina åsikter som är mina egna. Det är en stor fördel.
Rehn minns reaktionen bland deltagarna på en konferens i Kenya då ett av hennes första barnbarnsbarn skulle födas.
– Mitt under en mottagning fick jag ett samtal av min sondotter, som ringde för att berätta att jag skall bli morfarsmor.
När Rehn höll sitt anförande passade hon på att berätta om den glada nyheten.
– Alla hurrade och sade att det var något av det finaste man kan vara i Afrika. Det betyder hög ålder och att barnen överlever, något som är få förunnat i Afrika.
Rehn avslutar intervjun med att konstatera att åldrandet i vårt land tyvärr har blivit en kostnadsfråga.
